brantings

Du har mördat mitt liv
mördat min längtan
efter kärlekens tid
som aldrig kommer igen
Människor tittar o tittar
kan inte bestämma kan inte få ro
själen har blinkat o blinkat
som ett rödljus på gatan
när blir det grönt 
räcker det med gult
Guldet tynger runt halsen
som en snara dras åt om min hals
växlar identitet om kvällen
schizofreni manodepressi´
vågar inte bli borta och förbi
Stannar i ensamhet
vågar inte lämna mig ute
öppna min själ lufta min kärlek
längtar efter din närhet
åter parkeringshus
öppna rus

//Robban

Mår dåligt
tänker på dåtid/nutid
hur det var och hur det blev
hur illa vi gjorde varandra
för att vi lyssnade på andra
Gråter varje kväll
hjärtat brister i en smäll
går snart in i väggen
för den jag blivit efter dig
svårmodig, inte okej
Undrar lite varför
dina ord tar så hårt nu
så lång tid efter du sagt dom
men jag är ju lite efter
vill inte se, utan bara ler
Inser både det ena och det andra
hur jag blivit, hur osäker jag är
hur lätt jag blir förälskad och kär
vad som gjort mig till den jag är
är du och dina ord, då och där
Få se om jag orkar
kravla mig över asfalten igen
utan proffshjälp
bara genom hederlig fylla
skriverier, riva en hylla
Upp ska jag
tillbaka till ett liv utan ångest
utan att skvätta med ögonen
var kväll eller natt
annars får jag fnatt..

//Robban

 

Så trött på att skriva just nu att jag inte vet vad jag borde skriva.
Skriver jag en dikt som kommer från botten av mitt hjärta, är jag "alltid förälskad".
Skriver jag en avgrundsdjup smärtfylld en, så är jag "alltid nere".
Skriver jag ingenting så undrar folk "varför jag aldrig skriver".
Nåmen det är väl inte så konstigt, jag kan inte skriva om annat. Jag kan inte skriva om fjärilar eller gräs eller kaffekoppar, jag kan inte skriva en slags text om glasets uppkomst genom vatten genom eld, jag kan inte det så jag skriver om det jag kan/det jag känner.
Inte alltid nåt jag känner förstås, det kan vara en gammal känsla som jag plötsligt känner igen i en doft, ett synminne eller något annat. Det kan finnas i mitt undermedvetna, ligga slumrande och plötsligt vakna till liv av att jag fjärtar i badkaret eller kanske när jag äter Spaghetti Rosso (dvs spaghetti med ketchup)

Visst jämför jag mig med en rödvinspoet utan att vara det, visst skriver jag om kärlek. Men det är iaf min egen resa genom kärleken och alla dess lidelser och uppenbarelser.

Mitt liv, mina tankar, min blogg, mitt tangentbord som printar ner mina ord.

Jag tycker om att ni skriver, ni som skriver, en kommentar om att det var fint, vackert, jobbigt, härligt, avskyvärt, värdelöst, perfekt eller vad som helst. Jag tycker om att få feedback, få ta del av era åsikter i mina texter.
Fast inte alltid, därför jag skriver denna text och därför jag skriver nu.

Har haft lite torka eller rent ut sagt öken i mitt skrivande. Har inte haft lust/inte haft ork att gå igenom mina tankar. Ibland måste jag ändå göra det och jag väljer att alltid lägga ut det på bloggen, alltid att låta vem som helst syna mig i sömmarna.

Nå det jag ville skriva nu är skrivet, nu ska jag återgå till att vara men inet synas. En dag kanske jag skriver och då väljer jag att synas igen, att vilja synas igen.

//Robban