brantings

Så trött på att skriva just nu att jag inte vet vad jag borde skriva.
Skriver jag en dikt som kommer från botten av mitt hjärta, är jag "alltid förälskad".
Skriver jag en avgrundsdjup smärtfylld en, så är jag "alltid nere".
Skriver jag ingenting så undrar folk "varför jag aldrig skriver".
Nåmen det är väl inte så konstigt, jag kan inte skriva om annat. Jag kan inte skriva om fjärilar eller gräs eller kaffekoppar, jag kan inte skriva en slags text om glasets uppkomst genom vatten genom eld, jag kan inte det så jag skriver om det jag kan/det jag känner.
Inte alltid nåt jag känner förstås, det kan vara en gammal känsla som jag plötsligt känner igen i en doft, ett synminne eller något annat. Det kan finnas i mitt undermedvetna, ligga slumrande och plötsligt vakna till liv av att jag fjärtar i badkaret eller kanske när jag äter Spaghetti Rosso (dvs spaghetti med ketchup)

Visst jämför jag mig med en rödvinspoet utan att vara det, visst skriver jag om kärlek. Men det är iaf min egen resa genom kärleken och alla dess lidelser och uppenbarelser.

Mitt liv, mina tankar, min blogg, mitt tangentbord som printar ner mina ord.

Jag tycker om att ni skriver, ni som skriver, en kommentar om att det var fint, vackert, jobbigt, härligt, avskyvärt, värdelöst, perfekt eller vad som helst. Jag tycker om att få feedback, få ta del av era åsikter i mina texter.
Fast inte alltid, därför jag skriver denna text och därför jag skriver nu.

Har haft lite torka eller rent ut sagt öken i mitt skrivande. Har inte haft lust/inte haft ork att gå igenom mina tankar. Ibland måste jag ändå göra det och jag väljer att alltid lägga ut det på bloggen, alltid att låta vem som helst syna mig i sömmarna.

Nå det jag ville skriva nu är skrivet, nu ska jag återgå till att vara men inet synas. En dag kanske jag skriver och då väljer jag att synas igen, att vilja synas igen.

//Robban